Hej tomtegubbar

Skrivet 6/12-09

När jag var barn hade jag en period när jag ville vara religiös.
En jul ville jag duka åt Jesus,
för det hade jag hört att vissa religiösa gjorde.

Nu tänker jag så om Döden
När han(om jag gör den till en han) ändå är så närvarande
kan man ju lika gärna slänga fram en tallrik.

Och då tänker jag mig Döden som en man. Romantiserat.
Att han skulle sitta där, finklädd och uppföra sig som sig bör
när man är bortbjuden på julafton.
I svarta finkläder med ett leende på läpparna.

Men om det är så som det är.
Att Döden inte är en vacker man utan
en avgrund utan slut.
Som en virvel.
En svart som man kan sugas ned i.
Som den värsta mardrömmen av alla.
För att den är sann.
För att ingen kan trösta och säga att det ordnar sig, det kommer att bli bra.
Då kan man ju inte ha Döden till bords.

Nej, vi dukar inte åt Döden.
Vi överröstar våra egna tankar
och låtsas att tårarna i våra ögon beror på snapsen när vi sjunger:
Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.
En liten tid, vi leva här...