Nu kommer taxin om tjugo minuter. Det finns inget bättre än känslan att åka taxi till Arlanda. Förväntan.
Det ska bli jätte skönt att åka iväg. Att bara vara vi två.
Regnet kom när Mikael gick på semester.
Vi behöver det här OCH VI ÄLSKAR ATT BADA!!!!!
Hej så länge kära vänner!!!
torsdag 19 augusti 2010
onsdag 18 augusti 2010
Att leva med värk;är en jääävligt tråkig titel
Att leva med värk, det låter som en sån där bok som man ska köpa o läsa men bara blir deppig av.
Jag lever med värk. En väldig värk. En,ofta, fruktansvärd smärta.
Det är inte många som vet det. För jag har inte talat om det.
I början, när jag var tolv, tretton år, var det väl för att jag inte ville känna mig annorlunda. Jag ville vara som de andra.
Jag blir ledsen nu när jag skriver det för det har varit ett sjukt mantra som följt mig genom livet:jag vill vara som alla andra.
Och då menar jag inte på något annat vis än att ha ett normalt fungerande liv med vanliga problem, vad det nu är.
Jag tror att det fortfarande är så. Jag vill inte bli sedd som;hon, den där.
Så det går nästan aldrig att se det på mig, värken. Sanningen är den att jag inte vet hur det är att inte ha ont.
Det fanns en tid då jag nästan gick under på grund av min värk. När Mikael bokstavligen höll mig upprätt, när jag inte kom upp ur sängen utan att först ha tagit två Treo comp o låtit de verka.
Jag gråter när jag ser foton från den tiden för hur jag än försökte att hålla något slags hopp uppe, att se någonting lite positivt, så gick det inte.
Smärtan lyser ur ögonen.
I dag är jag bättre. Jag skulle kunna gå under idag med, psykiskt, för att det är så jobbigt att leva med smärtan men jag gör inte det.
Eftersom jag kan jämföra med då, hur det var förut, så är jag så tacksam för att jag mår bättre idag och att jag ofta, kan fungera.
Det är mycket som jag inte kan göra men det är mycket som jag kan göra.
När jag ska förklara för Mikael hur ont jag har så nämner jag en siffra från ett till tio. Ex:Jag har nio i ryggen idag så kan du ta Elsa på hennes lång runda?
Men självklart faller också jag på grund av värken. Igår och i morse har jag nio på flera ställen. Det går nästan inte att tänka med den värken.
Och då faller jag och gråter och snyftar varför in i Mikaels stora trygga famn, för att sen resa mig upp igen och, kämpa vidare.
Jag lever med värk. En väldig värk. En,ofta, fruktansvärd smärta.
Det är inte många som vet det. För jag har inte talat om det.
I början, när jag var tolv, tretton år, var det väl för att jag inte ville känna mig annorlunda. Jag ville vara som de andra.
Jag blir ledsen nu när jag skriver det för det har varit ett sjukt mantra som följt mig genom livet:jag vill vara som alla andra.
Och då menar jag inte på något annat vis än att ha ett normalt fungerande liv med vanliga problem, vad det nu är.
Jag tror att det fortfarande är så. Jag vill inte bli sedd som;hon, den där.
Så det går nästan aldrig att se det på mig, värken. Sanningen är den att jag inte vet hur det är att inte ha ont.
Det fanns en tid då jag nästan gick under på grund av min värk. När Mikael bokstavligen höll mig upprätt, när jag inte kom upp ur sängen utan att först ha tagit två Treo comp o låtit de verka.
Jag gråter när jag ser foton från den tiden för hur jag än försökte att hålla något slags hopp uppe, att se någonting lite positivt, så gick det inte.
Smärtan lyser ur ögonen.
I dag är jag bättre. Jag skulle kunna gå under idag med, psykiskt, för att det är så jobbigt att leva med smärtan men jag gör inte det.
Eftersom jag kan jämföra med då, hur det var förut, så är jag så tacksam för att jag mår bättre idag och att jag ofta, kan fungera.
Det är mycket som jag inte kan göra men det är mycket som jag kan göra.
När jag ska förklara för Mikael hur ont jag har så nämner jag en siffra från ett till tio. Ex:Jag har nio i ryggen idag så kan du ta Elsa på hennes lång runda?
Men självklart faller också jag på grund av värken. Igår och i morse har jag nio på flera ställen. Det går nästan inte att tänka med den värken.
Och då faller jag och gråter och snyftar varför in i Mikaels stora trygga famn, för att sen resa mig upp igen och, kämpa vidare.
tisdag 17 augusti 2010
Jaha, är det dags att börja blogga igen? Jag vet inte, får se.
Det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Jag har sovit för lite och jag grät i flera timmar igår kväll.
Jag vet inte riktigt varför, jag tror att det var för mycket saker som jag samlat på mig. Jag hörde hur jag lät och tyckte det var otäckt. Som om jag förlorat ett barn...eller nåt.
Den bottenlösa sorgen.
Jag har ju förlorat människor nu den senaste tiden.
Det är väl det också.
Måste iväg nu. På massage o akupunktur, sen träffa mamma på stan. Ska fika o kolla på kläder till brorsans bröllop.
Hej så länge
Det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Jag har sovit för lite och jag grät i flera timmar igår kväll.
Jag vet inte riktigt varför, jag tror att det var för mycket saker som jag samlat på mig. Jag hörde hur jag lät och tyckte det var otäckt. Som om jag förlorat ett barn...eller nåt.
Den bottenlösa sorgen.
Jag har ju förlorat människor nu den senaste tiden.
Det är väl det också.
Måste iväg nu. På massage o akupunktur, sen träffa mamma på stan. Ska fika o kolla på kläder till brorsans bröllop.
Hej så länge
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)