Döden i mig

Ser du döden i mina ögon?
Vågar du möta min blick?

Varför vill jag så gärna ha eran förlåtelse? Jag skulle kunna gå ner på knä och slå huvudet blodigt i marken framför er för att få er förlåtelse?
Varför?
Varför när jag egentligen tycker att erat svek var det största?

Varför kom ni inte till mig?
varför pratade ni bara bakom min rygg?
Varför lämnade ni mig ensam?

Jag var er bästa vän, sade ni men sedan var jag inte vatten värd...

För att jag var sjuk och för att symtomen på sjukdomen inte var acceptabla.

Ni var friska och dömde mig som om jag var frisk.
Jag älskade er för i helvete och kunde inte rå för att jag gjorde som jag gjorde!

Jag vill inte försvara det jag gjorde, bara förklara...

Antagligen är det de här erfarenheterna som gör att jag inte dömer folk i dag.
Det går inte för ingen vet deras historia.

Och ändå skäms jag. Är rädd för klass återföreningar.
För jag vet att jag skulle möta min rädsla och gå och jag skulle se i era ögon vad ni inte vill se i mina.

Det största sveket av alla, ändå är det jag som vill ha er förlåtelse.