Idag är jag gul

Jag känner att det är mycket döden och mörker här på bloggen nu.
Det har ju sina förklaringar.
Men jag är inte bara mörker och djup.

När jag började med Facebook så gjorde jag ett test om vad jag var för färg och jag blev gul!
Förut hade jag fått svart.
Sedan gjorde jag ett test om vem jag är i Nalle Puh och jag blev just Nalle Puh!
Förut hade jag blivit Ior.

Jag blev jätte glad för det här och berättade det med glädje för Mikael när han kom hem.
Och jag förstår att testsvaren inte är tillförlitliga men jag hade i alla fall fått svaren svart och Ior förut.
Vet man om min historia så förstår man glädjen.

Om inte testet då förståss var som det testet jag gjorde för kanske ett år sedan.
Jag gjorde ett test om vad jag var för frukt och jag blev;Pedofil!
Det var en sån där dag när jag var lite ledsen och nere och skulle försöka pigga upp mig med lite tester, så jag blev tårögd och ville inte alls publicera.

Haahahahahaha, nu kan jag tänka mig det som en sketch!!!!

Jag tänker på H.
Tänker o tänker.
Och känner.

Då och nu blandas ihop och det blir rörigt.
Vi skriver till varandra.
Mycket om gamla grejer.

Vi får veta saker om varandra som vi inte visste då.
Och helt plötsligt sitter jag med ett facit i handen.

Jag känner att jag vill prata med H.
Prata i flera timmar, dricka vin och röka tills jag är alldeles röd i ansiktet.
Och så hör jag något som dunkar, någon som bankar och jag förstår att det är den Anna jag är nu.

Hur kommer jag att möta dig H.?
Som den Anna jag en gång var eller den jag är idag?

Konsekvensanalysen behöver jag bara göra på det förstnämnda.

Tiden För länge sedan

Jag tänker på tiden För länge sedan.

Det är oundvikligt eftersom jag skriver på det som kanske en dag blir en självbiografisk bok.

Tänker på den här bloggen.
Vad jag kan skriva och vad jag inte kan skriva.
Att jag lämnar ut mig själv.
Att jag gör mig sårbar.

Det är ju den stora skillnaden mellan dagbok och blogg;bloggen kan läsas av andra.

Återigen rädd för att bli dömd.
Rädd för folk som inte förstår.
Men så tänker jag att om jag vill ge ut en självbiografisk bok så kanske det är lika bra att vänja sig.

Och den stora skillnaden mellan nu och då är ju att jag idag står för den jag är och den jag har varit.

Ur en annan text:

Tittar på foton.
Jag poserar i en grön bikini.
Jag ser glad ut.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att jag var snygg där.
Platt brun mage.
Fast jag vet att jag var anorektisk.
Fast jag vet att inte långt efter att fotot togs så blir jag ännu smalare och ser inte alls så där fräsch ut.

Det är bara jag som ser.
Det är bara jag som vet.

Min blick söker och finner.
På den vänstra handleden sitter ett slags bandage.
Och jag tänker att det är snyggt, rent konstnärligt.
Jag tänker att det visar mycket hur det ser ut idag.
En ung smal halvnaken tjej som glittrar mot kameran (eller den som står bakom) och som har ett bandage runt handleden.
Det enda som vittnar om att något inte är som det ska.

Hej tomtegubbar

Skrivet 6/12-09

När jag var barn hade jag en period när jag ville vara religiös.
En jul ville jag duka åt Jesus,
för det hade jag hört att vissa religiösa gjorde.

Nu tänker jag så om Döden
När han(om jag gör den till en han) ändå är så närvarande
kan man ju lika gärna slänga fram en tallrik.

Och då tänker jag mig Döden som en man. Romantiserat.
Att han skulle sitta där, finklädd och uppföra sig som sig bör
när man är bortbjuden på julafton.
I svarta finkläder med ett leende på läpparna.

Men om det är så som det är.
Att Döden inte är en vacker man utan
en avgrund utan slut.
Som en virvel.
En svart som man kan sugas ned i.
Som den värsta mardrömmen av alla.
För att den är sann.
För att ingen kan trösta och säga att det ordnar sig, det kommer att bli bra.
Då kan man ju inte ha Döden till bords.

Nej, vi dukar inte åt Döden.
Vi överröstar våra egna tankar
och låtsas att tårarna i våra ögon beror på snapsen när vi sjunger:
Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.
En liten tid, vi leva här...

Hallå av Caroline af Ugglas

Hallå

Vissa dar är jag ledsen och nere
Och såna dagar vill jag inte va med
Allt är bra, ja det finns ingen orsak
Men det går, nej det går inte att le

Jag låter den lilla sjunga
Den lilla sjunger nu

Hallå, hallå, jag vill bli älskad
Hallå, hallå, hallå
Hallå, hallå, jag vill bli omtyckt
Snälla se mig
Hallå, hallå, hallå
HALLÅ:::HALLÅ

Är så trött på att vara patetisk
Vill va nöjd, ja va glad för den jag e
Och för dom vänner jag verkligen känner
Men idag, nej , i dag, är det svårt att le

Jag låter den lilla...

Hallå...

Det skrämmer

Och så genast börjar jag tänka;vad ska folk tro när jag skrev sådär igår?!
Jag är så jävla trött på att tänka på vad andra ska tycka och tro!

Samtidigt som det inte handlar om det.
Samtidigt som jag skiter fullständigt i det.

Det handlar om att visa mina svagheter och sen få de kastade i ansiktet på mig.

För Länge Sedan tyckte jag att jag inte hade något att skämmas för så jag sade vem jag var, vad jag var och hur jag mådde. Till alla.
En aning stört förstår jag nu.

Det blev en dyr läxa.
Många människor är rädda för Mörkret.
Det skrämmer.
För de vill inte veta och känna av att också de har ett eget mörker, en egen avgrund som de kan falla ner i.
Så de stöter bort.
De pekar finger.
De använder det emot en.

Så nu talar jag inte så mycket om mitt Mörker för andra.
Det märks bara genom att jag försvinner, håller mig borta för att sedan komma tillbaka som den glada Anna.

För det gör ont att se i andras ögon att man är "en sådan där".
Den smärtan kan inte ens jag beskriva med ord.
Den skrämmer mig.

Döden i mig

Ser du döden i mina ögon?
Vågar du möta min blick?

Varför vill jag så gärna ha eran förlåtelse? Jag skulle kunna gå ner på knä och slå huvudet blodigt i marken framför er för att få er förlåtelse?
Varför?
Varför när jag egentligen tycker att erat svek var det största?

Varför kom ni inte till mig?
varför pratade ni bara bakom min rygg?
Varför lämnade ni mig ensam?

Jag var er bästa vän, sade ni men sedan var jag inte vatten värd...

För att jag var sjuk och för att symtomen på sjukdomen inte var acceptabla.

Ni var friska och dömde mig som om jag var frisk.
Jag älskade er för i helvete och kunde inte rå för att jag gjorde som jag gjorde!

Jag vill inte försvara det jag gjorde, bara förklara...

Antagligen är det de här erfarenheterna som gör att jag inte dömer folk i dag.
Det går inte för ingen vet deras historia.

Och ändå skäms jag. Är rädd för klass återföreningar.
För jag vet att jag skulle möta min rädsla och gå och jag skulle se i era ögon vad ni inte vill se i mina.

Det största sveket av alla, ändå är det jag som vill ha er förlåtelse.

Anna

Att vara behövd
Att vara önskad

Att vara saknad

Att var en del i ett sammanhang,
en i gänget

Att vara uppbokad
Att vara sedd
Att vara någon för andra...

Att vara Anna