Tunisien

Nu kommer taxin om tjugo minuter. Det finns inget bättre än känslan att åka taxi till Arlanda. Förväntan.

Det ska bli jätte skönt att åka iväg. Att bara vara vi två.
Regnet kom när Mikael gick på semester.

Vi behöver det här OCH VI ÄLSKAR ATT BADA!!!!!

Hej så länge kära vänner!!!

Att leva med värk;är en jääävligt tråkig titel

Att leva med värk, det låter som en sån där bok som man ska köpa o läsa men bara blir deppig av.

Jag lever med värk. En väldig värk. En,ofta, fruktansvärd smärta.
Det är inte många som vet det. För jag har inte talat om det.
I början, när jag var tolv, tretton år, var det väl för att jag inte ville känna mig annorlunda. Jag ville vara som de andra.
Jag blir ledsen nu när jag skriver det för det har varit ett sjukt mantra som följt mig genom livet:jag vill vara som alla andra.
Och då menar jag inte på något annat vis än att ha ett normalt fungerande liv med vanliga problem, vad det nu är.

Jag tror att det fortfarande är så. Jag vill inte bli sedd som;hon, den där.
Så det går nästan aldrig att se det på mig, värken. Sanningen är den att jag inte vet hur det är att inte ha ont.

Det fanns en tid då jag nästan gick under på grund av min värk. När Mikael bokstavligen höll mig upprätt, när jag inte kom upp ur sängen utan att först ha tagit två Treo comp o låtit de verka.
Jag gråter när jag ser foton från den tiden för hur jag än försökte att hålla något slags hopp uppe, att se någonting lite positivt, så gick det inte.
Smärtan lyser ur ögonen.

I dag är jag bättre. Jag skulle kunna gå under idag med, psykiskt, för att det är så jobbigt att leva med smärtan men jag gör inte det.
Eftersom jag kan jämföra med då, hur det var förut, så är jag så tacksam för att jag mår bättre idag och att jag ofta, kan fungera.
Det är mycket som jag inte kan göra men det är mycket som jag kan göra.
När jag ska förklara för Mikael hur ont jag har så nämner jag en siffra från ett till tio. Ex:Jag har nio i ryggen idag så kan du ta Elsa på hennes lång runda?

Men självklart faller också jag på grund av värken. Igår och i morse har jag nio på flera ställen. Det går nästan inte att tänka med den värken.
Och då faller jag och gråter och snyftar varför in i Mikaels stora trygga famn, för att sen resa mig upp igen och, kämpa vidare.

Jaha, är det dags att börja blogga igen? Jag vet inte, får se.

Det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Jag har sovit för lite och jag grät i flera timmar igår kväll.
Jag vet inte riktigt varför, jag tror att det var för mycket saker som jag samlat på mig. Jag hörde hur jag lät och tyckte det var otäckt. Som om jag förlorat ett barn...eller nåt.
Den bottenlösa sorgen.

Jag har ju förlorat människor nu den senaste tiden.
Det är väl det också.

Måste iväg nu. På massage o akupunktur, sen träffa mamma på stan. Ska fika o kolla på kläder till brorsans bröllop.

Hej så länge

Idag är jag gul

Jag känner att det är mycket döden och mörker här på bloggen nu.
Det har ju sina förklaringar.
Men jag är inte bara mörker och djup.

När jag började med Facebook så gjorde jag ett test om vad jag var för färg och jag blev gul!
Förut hade jag fått svart.
Sedan gjorde jag ett test om vem jag är i Nalle Puh och jag blev just Nalle Puh!
Förut hade jag blivit Ior.

Jag blev jätte glad för det här och berättade det med glädje för Mikael när han kom hem.
Och jag förstår att testsvaren inte är tillförlitliga men jag hade i alla fall fått svaren svart och Ior förut.
Vet man om min historia så förstår man glädjen.

Om inte testet då förståss var som det testet jag gjorde för kanske ett år sedan.
Jag gjorde ett test om vad jag var för frukt och jag blev;Pedofil!
Det var en sån där dag när jag var lite ledsen och nere och skulle försöka pigga upp mig med lite tester, så jag blev tårögd och ville inte alls publicera.

Haahahahahaha, nu kan jag tänka mig det som en sketch!!!!

Jag tänker på H.
Tänker o tänker.
Och känner.

Då och nu blandas ihop och det blir rörigt.
Vi skriver till varandra.
Mycket om gamla grejer.

Vi får veta saker om varandra som vi inte visste då.
Och helt plötsligt sitter jag med ett facit i handen.

Jag känner att jag vill prata med H.
Prata i flera timmar, dricka vin och röka tills jag är alldeles röd i ansiktet.
Och så hör jag något som dunkar, någon som bankar och jag förstår att det är den Anna jag är nu.

Hur kommer jag att möta dig H.?
Som den Anna jag en gång var eller den jag är idag?

Konsekvensanalysen behöver jag bara göra på det förstnämnda.

Tiden För länge sedan

Jag tänker på tiden För länge sedan.

Det är oundvikligt eftersom jag skriver på det som kanske en dag blir en självbiografisk bok.

Tänker på den här bloggen.
Vad jag kan skriva och vad jag inte kan skriva.
Att jag lämnar ut mig själv.
Att jag gör mig sårbar.

Det är ju den stora skillnaden mellan dagbok och blogg;bloggen kan läsas av andra.

Återigen rädd för att bli dömd.
Rädd för folk som inte förstår.
Men så tänker jag att om jag vill ge ut en självbiografisk bok så kanske det är lika bra att vänja sig.

Och den stora skillnaden mellan nu och då är ju att jag idag står för den jag är och den jag har varit.

Ur en annan text:

Tittar på foton.
Jag poserar i en grön bikini.
Jag ser glad ut.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att jag var snygg där.
Platt brun mage.
Fast jag vet att jag var anorektisk.
Fast jag vet att inte långt efter att fotot togs så blir jag ännu smalare och ser inte alls så där fräsch ut.

Det är bara jag som ser.
Det är bara jag som vet.

Min blick söker och finner.
På den vänstra handleden sitter ett slags bandage.
Och jag tänker att det är snyggt, rent konstnärligt.
Jag tänker att det visar mycket hur det ser ut idag.
En ung smal halvnaken tjej som glittrar mot kameran (eller den som står bakom) och som har ett bandage runt handleden.
Det enda som vittnar om att något inte är som det ska.

Hej tomtegubbar

Skrivet 6/12-09

När jag var barn hade jag en period när jag ville vara religiös.
En jul ville jag duka åt Jesus,
för det hade jag hört att vissa religiösa gjorde.

Nu tänker jag så om Döden
När han(om jag gör den till en han) ändå är så närvarande
kan man ju lika gärna slänga fram en tallrik.

Och då tänker jag mig Döden som en man. Romantiserat.
Att han skulle sitta där, finklädd och uppföra sig som sig bör
när man är bortbjuden på julafton.
I svarta finkläder med ett leende på läpparna.

Men om det är så som det är.
Att Döden inte är en vacker man utan
en avgrund utan slut.
Som en virvel.
En svart som man kan sugas ned i.
Som den värsta mardrömmen av alla.
För att den är sann.
För att ingen kan trösta och säga att det ordnar sig, det kommer att bli bra.
Då kan man ju inte ha Döden till bords.

Nej, vi dukar inte åt Döden.
Vi överröstar våra egna tankar
och låtsas att tårarna i våra ögon beror på snapsen när vi sjunger:
Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.
En liten tid, vi leva här...

Hallå av Caroline af Ugglas

Hallå

Vissa dar är jag ledsen och nere
Och såna dagar vill jag inte va med
Allt är bra, ja det finns ingen orsak
Men det går, nej det går inte att le

Jag låter den lilla sjunga
Den lilla sjunger nu

Hallå, hallå, jag vill bli älskad
Hallå, hallå, hallå
Hallå, hallå, jag vill bli omtyckt
Snälla se mig
Hallå, hallå, hallå
HALLÅ:::HALLÅ

Är så trött på att vara patetisk
Vill va nöjd, ja va glad för den jag e
Och för dom vänner jag verkligen känner
Men idag, nej , i dag, är det svårt att le

Jag låter den lilla...

Hallå...

Det skrämmer

Och så genast börjar jag tänka;vad ska folk tro när jag skrev sådär igår?!
Jag är så jävla trött på att tänka på vad andra ska tycka och tro!

Samtidigt som det inte handlar om det.
Samtidigt som jag skiter fullständigt i det.

Det handlar om att visa mina svagheter och sen få de kastade i ansiktet på mig.

För Länge Sedan tyckte jag att jag inte hade något att skämmas för så jag sade vem jag var, vad jag var och hur jag mådde. Till alla.
En aning stört förstår jag nu.

Det blev en dyr läxa.
Många människor är rädda för Mörkret.
Det skrämmer.
För de vill inte veta och känna av att också de har ett eget mörker, en egen avgrund som de kan falla ner i.
Så de stöter bort.
De pekar finger.
De använder det emot en.

Så nu talar jag inte så mycket om mitt Mörker för andra.
Det märks bara genom att jag försvinner, håller mig borta för att sedan komma tillbaka som den glada Anna.

För det gör ont att se i andras ögon att man är "en sådan där".
Den smärtan kan inte ens jag beskriva med ord.
Den skrämmer mig.

Döden i mig

Ser du döden i mina ögon?
Vågar du möta min blick?

Varför vill jag så gärna ha eran förlåtelse? Jag skulle kunna gå ner på knä och slå huvudet blodigt i marken framför er för att få er förlåtelse?
Varför?
Varför när jag egentligen tycker att erat svek var det största?

Varför kom ni inte till mig?
varför pratade ni bara bakom min rygg?
Varför lämnade ni mig ensam?

Jag var er bästa vän, sade ni men sedan var jag inte vatten värd...

För att jag var sjuk och för att symtomen på sjukdomen inte var acceptabla.

Ni var friska och dömde mig som om jag var frisk.
Jag älskade er för i helvete och kunde inte rå för att jag gjorde som jag gjorde!

Jag vill inte försvara det jag gjorde, bara förklara...

Antagligen är det de här erfarenheterna som gör att jag inte dömer folk i dag.
Det går inte för ingen vet deras historia.

Och ändå skäms jag. Är rädd för klass återföreningar.
För jag vet att jag skulle möta min rädsla och gå och jag skulle se i era ögon vad ni inte vill se i mina.

Det största sveket av alla, ändå är det jag som vill ha er förlåtelse.

Anna

Att vara behövd
Att vara önskad

Att vara saknad

Att var en del i ett sammanhang,
en i gänget

Att vara uppbokad
Att vara sedd
Att vara någon för andra...

Att vara Anna

Begravning

I morgon är det dags, begravning.
Jag satt med mitt tal igår till nio på kvällen. Raderade, ändrade, flyttade stycken, formulerade om...
Och jag är väldigt nöjd med resultatet. Kanske lägger in det här sedan.
Jag skickade det till Lars som ska hålla i begravningen. Jag är väldigt glad att han ska göra det. Det hade inte känts bra med någon annan som inte kände pappa.

Jag ska ju försöka läsa det själv men orkar jag inte ska Lars göra det.
Både Jonas (brorsan) och Lars sa att jag kan börja och om jag inte orkar fortsätta tar Lars vid. Det höll de andra också med om.
Lars mailade i morse:
"Anna! Jag har läst ditt tal till Ronny, till din pappa. Det är väldigt bra, jag blev tagen. Jag hoppas verkligen att du kommer att orka läsa det själv."

Då blev jag glad.
Jag är lite orolig för i morgon. Tänker en massa tankar:Tänk om jag gråter för mycket(vad det nu skulle vara), tänk om jag inte gråter alls, tänk om något blir fel, tänk om jag glömmer något hemma...SUCK!

Jag har ingen aning om jag kommer att orka läsa texten själv i morgon men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete om jag inte gör det!

Måste ut med stumpan, sedan ska vi åka o köpa blommor tills i morgon.

Kram på er alla fina underbara människor!

Pappa

Pappa är död.
Han dog den tjugosjunde Januari, tio över nio på morgonen.
Det känns som igår, samtidigt väldigt långt borta.

De här dagarna är det mycket praktiskt. Begravningen äger rum den artonde och det är mycket som ska fixas. Sedan är det boupptäckning.

Jag håller på att skriva ett tal till pappa, så det blir inte så mycket bloggande just nu.
Jag kom av mig på något sätt.

Pappa;jag drömde dig vaken och gjorde dig levande igen!

Lite tungt

I dag är det lite tungt. Det gör ont av alla spänningar i kroppen.

I eftermiddag kommer Micke hem till oss.
Vi ska äta linsgryta o nybakat bröd. Jag ska ta någon öl, fast jag håller på med att gå ner i vikt.
Jag ser mycket fram emot det, behöver det verkligen.
Att Micke kommer alltså, inte ölen.

Just nu bakar jag bröd.
Måste damsuga, Elsa tappar så mycket hår nu när hon kliar sig så mycket.
Micke är allergisk mot pälsdjur.

Jonas åker hem i morgon. Han kan ju snabbt komma hit om/när pappa blir sämre.
Vi ska till pappa i morgon.

Nu;duscha!

Döden har satt sig i käkarna

Jag hade klockan på ringning på nio i dag. När den ringde stängde jag av den och tänkte att jag skulle gå upp om en stund.
Jag vaknade elva. Jag fick kämpa mig upp.

Vi kom hem sent igår.
Först var jag på gruppen till klockan fyra. Mikael väntade utanför med mamma och Elsa i bilen och det bar av mot Jacobsbergs sjukhus.
Elsa blev överlycklig när jag satte mig i baksätet hos henne. Det värmer alltid i hjärtat och då tänker jag på hur synd det är att hon blir drabbad av det som sker nu. Vi har ju inte tid att lägga ner så mycket tid på henne som vi brukar. Men så måste det vara nu.

Det hade börjat snöa och det var rusningstrafik så det tog ett tag att komma dit.

Pappa hade bytt rum, till ett större. Det tyckte han inte var bra. Det var för stort, sade han.
Jag måste försöka släppa det där att allt ska vara perfekt men jag vill ju att han ska ha det så bra det bara går.
Genast frågade jag Mikael om det förra mindre rummet och han svarade lite tyst att de ville ha pappa närmare. Förut låg han längst bort.
Han behöver så mycket tillsyn.

Han har ännu svårare att prata nu. Man måste anstränga sig för att höra vad han säger och i går blev han irriterad varje gång man sade:va?

Det är sjukdomen som har satt sig i halsen, sade läkaren.
Vi frågaded om man inte kunde suga upp allt slem men han sade att det bara skulle förvärra läget.

Mikael hade ett långt samtal med läkaren.

Pappa har ju funnit en enorm trygghet i Mikael och vi har låtit Mikael fungera som samordnare, lite som spindeln i nätet.
Det är Mikael som har ringt alla samtal till sjuksyrror, hemsjukvård, läkare o.s.v.
Han är den som har lämnat information till alla. Pappas systrar i Göteborg, bland annat.
Vi förstod tidigt att pappa kunde prata med Mikael om saker som var svårare att ta upp med oss andra, vi är för nära.

Jag och mamma satt kvar och pratade med pappa och varandra. Teven var på och då pratade vi lite om vad som var på den.
Pappa berättade att läkaren hade sagt att han måste skärpa sig, att han måste äta.

Mikael var borta länge.
När han kom tillbaka frågade jag honom med ögonen och mitt ansiktsuttryck hur det hade gått, han svarade på samma sätt att han hade fått dåliga nyheter.
Visst är det otroligt fascinerande hur man, när man känner varandra så väl, kan kommunicera?!

Läkaren var med.
Han pratade med pappa och oss. Han berättade att näringsdropp kan påfresta hjärta och lever.
Han sade att pappas kropp ändå inte tog emot det, att det bara rann ut.
Sedan klämde vi på pappa för att få känna hur högt upp ödemet var. Nu är inte bara benen stenhårda utan det är enda upp till revbenen. Fullt med lymfvätska.

Sedan sade läkaren att angående systrarna i Göteborg och Jonas i Alingsås, så skulle vi nog säga till de att komma upp. Den här veckan...
Pappa nickade.

Vi hade frågat honom när Mikael pratade med läkaren, om han ville att systrarna skulle komma.
Det ville han inte.
Jag kan förstå det. Han vill nog inte att någon ska komma alls.
Han kan knappt prata och man hör knappt vad han säger.


Sedan skulle pappa på toaletten. Det är en jätte stor procedur.
När vi var själva berättade Mikael mer vad läkaren hade sagt.
Han trodde inte att pappa skulle bli bättre. Hans värden är jätte dåliga. Han tar upp dåligt med syre.
Han sade också att pappa inte är inne i döfasen för det men att pappa är så känslig så tillstöter någonting så orkar han inte med det.
Han sade att man ska vara beredd på att när man går därifrån så kan det vara sista gången man ser honom.

Det där sista var för stort för mig att ta in.
Jag pussade pappa hejdå som vanligt och önskade honom en god natt.

Vi skjutsade hem mamma.
Sedan skulle alla ringas.
Systrarna vet inte hur de ska göra.
Helst vill de inte komma. Vill komma ihåg honom som han var senast.
Ja, ett jätte svårt beslut.

Jonas visste inte hur han skulle göra. Det här kan ju ta tid också.
Nu sitter han på tåget hit.

I dag har jag jätte ont i käkarna och i huvudet. Allt sätter sig ju i kroppen på mig.

Jag måste avsluta för nu. Jag har varken jobb eller barn men jag har Elsa som behöver mig vare sig döden är på besök eller inte.

Rött läppstift

Jag skulle så gärna vilja kunna ha rött läppstift!
Jag har försökt. Flera gånger. Det går inte.
Jag ser jätte konstig ut. Som(i alla fall bilden av)en prostituerad.

Apropå prostituerad kom jag att tänka på en sak.
För flera år sedan, ett par år efter gymnasiet träffade en klasskompis till mig,(från gymnasiet)som jag fortfarande hade kontakt med, en annan från vår klass.
Av någon anledning kom de att prata om mig. Den som jag hade kontakt med hade inte sagt att vi hade kontakt, hade väl inte hunnit, innan den andra berättar för honom att jag var prostituerad!
Det hade gått mig alldeles förbi!

I dag kan jag skratta åt det men då blev jag ledsen och funderade varför hon sade så, om hon hade sagt det till någon annan och så vidare.

Det är egentligen synd om människor som inte har något annat att prata om än skit om andra!

Fast vem vet;hon hade kanske sett mig på stan i rött läppstift!

I Dödens väntrum

I dödens väntrum får man välja mellan fyra rätter varje lunch och middag.
Utöver det finns det alltid pannkakor och olika soppor. Det finns även vin och öl.

Vi anhöriga lägger pengar i en liten vit gris när vi vill dricka kaffe eller te och kanske någon kaka.
När vi fick höra att det var grispengarna som gick till vin och öl lade vi ner åttio kronor och tog oss en kopp kaffe.
Jag tog även två bitar choklad från en Aladdin ask. Jag frågade Mikael om han trodde att jag kunde ta en ur det undre lagret och det trodde han. Tji fick jag när min favorit, den vita, redan var tagen!

Pappa har svårt att äta. Så när han började prata om pannkaka så fort vi kom blev vi glada och hoppades att de hade det. Vi visste ju inte då. Jag och Jonas sade flera gånger att vi får se om de har det. Pappa försökte säga något men gav upp då också det är jobbigt för honom.
Efter ett tag sade han:De frågade om jag ville ha det, eller det eller det eller det. Eller pannkaka.

Det är lite kul för ibland tror vi att han är förvirrad när han just då inte är det.

Lite svårt att andas.

En ny dag.

Har nyligen varit ute med Elsa på hennes första runda. Vi gick ut samtidigt som Mikael. När han skulle till bilen och jag och Elsa åt motsatt håll sa vi att vi älskade varandra .
Sedan sa jag att han skulle använda bilbälte. Det säger jag varje dag o har gjort länge.
Nu kan jag inte sluta. Tänk om jag inte skulle säga det o han skulle glömma att sätta på sig det och det skulle hända något, hur skulle jag då må?

Nu börjar någon att borra. Lite tidigt kanske? Man kan väl vänta till nio? Men här i SKB ser reglerna inte ut så. Klockan åtta får man börja. Jag tycker man kan tänka lite själv!
Det är säkert tvättstuge marodören(kanske lite dåligt ordval men jag tycker att det låter bra!).

Der var nämligen så att jag tvättade en morgon klockan sju. Då har man bara två timmar på sig, vanligtvis har man tre.
En maskin håller på ungefär i en timme. Efter det torktumlade jag och hängde in en del i torkrummet.
Tio över nio kommer jag ner till tvättstugan och får en utskällning av vår nya granne under oss.
Jag var ju tio minuter försenad!
Jag hade tänkt att nästa människa börjar ju tvätta klockan nio så vad gör det om mina kläder ligger i torktumlaren? Hon kan ju inte ha hunnit med att tvätta en maskin så att hon behövde torktumlaren!?
Jag sade det men hon ville inte lyssna på det örat.
Jag har tänkt på det där efteråt och den enda förklaringen jag kan komma på är att hon måste ha börjat tvätta vid ungefär åtta, alltså på min tvätt tid.
Jag visste att hon hade rätt för reglerna är sådana. Att man inte får använda torktumlaren på nästkommandes tid. Men varför.
Jag berättade för Emma. Hon gör alltid så som jag gjorde.
Alltså;det finns vissa oskrivna regler!

Jag återkommer!

Nu är det dax!

Nu ska jag börja blogga!

Nu har jag börjat...

Nu går jag till bastun.