Till min facebook vän

Du är min vän, även om jag inte är din.
Jag räknar dig till mina vänner fast vi aldrig umgicks på den tiden när det begav sig.
Jag pratar om dig här hemma och genom dina ord tycker jag mer och mer om dig.
Vi har samma humor och tycker lika om mycket.
Vi står på helt olika sidor politiskt fast vi egentligen delar samma grundtanke.
Jag följer dina med och motgångar.
Om jag hade körkort skulle jag ta bilen och åka o hälsa på dig.
Men jag vet inte om man gör så?
Det kanske ska vara såhär, vi kanske bara ska ha en relation på facebook?
Ja, du är iallafall min vän och jag är din-facebook vän.

Några siffror bara

- Ska du ha kvar hennes nummer, frågar Mikael när han och jag ligger i sängen och går igenom min nya telefon.
- Ja, jag vill det, svarar jag. Ifall hon skulle ringa, så jag ser att det är hon.

Så har det alltså blivit. Allt som var. Några siffror bara.
Och det är fine med mig, jag vill inte att det ska vara på något annat sätt.

Ifall, om, du någongång skulle ringa, så ser jag att det är du.
Annars är det bara det svaga ärret på vänster arm som minner om dig.

Tunisien

Nu kommer taxin om tjugo minuter. Det finns inget bättre än känslan att åka taxi till Arlanda. Förväntan.

Det ska bli jätte skönt att åka iväg. Att bara vara vi två.
Regnet kom när Mikael gick på semester.

Vi behöver det här OCH VI ÄLSKAR ATT BADA!!!!!

Hej så länge kära vänner!!!

Att leva med värk;är en jääävligt tråkig titel

Att leva med värk, det låter som en sån där bok som man ska köpa o läsa men bara blir deppig av.

Jag lever med värk. En väldig värk. En,ofta, fruktansvärd smärta.
Det är inte många som vet det. För jag har inte talat om det.
I början, när jag var tolv, tretton år, var det väl för att jag inte ville känna mig annorlunda. Jag ville vara som de andra.
Jag blir ledsen nu när jag skriver det för det har varit ett sjukt mantra som följt mig genom livet:jag vill vara som alla andra.
Och då menar jag inte på något annat vis än att ha ett normalt fungerande liv med vanliga problem, vad det nu är.

Jag tror att det fortfarande är så. Jag vill inte bli sedd som;hon, den där.
Så det går nästan aldrig att se det på mig, värken. Sanningen är den att jag inte vet hur det är att inte ha ont.

Det fanns en tid då jag nästan gick under på grund av min värk. När Mikael bokstavligen höll mig upprätt, när jag inte kom upp ur sängen utan att först ha tagit två Treo comp o låtit de verka.
Jag gråter när jag ser foton från den tiden för hur jag än försökte att hålla något slags hopp uppe, att se någonting lite positivt, så gick det inte.
Smärtan lyser ur ögonen.

I dag är jag bättre. Jag skulle kunna gå under idag med, psykiskt, för att det är så jobbigt att leva med smärtan men jag gör inte det.
Eftersom jag kan jämföra med då, hur det var förut, så är jag så tacksam för att jag mår bättre idag och att jag ofta, kan fungera.
Det är mycket som jag inte kan göra men det är mycket som jag kan göra.
När jag ska förklara för Mikael hur ont jag har så nämner jag en siffra från ett till tio. Ex:Jag har nio i ryggen idag så kan du ta Elsa på hennes lång runda?

Men självklart faller också jag på grund av värken. Igår och i morse har jag nio på flera ställen. Det går nästan inte att tänka med den värken.
Och då faller jag och gråter och snyftar varför in i Mikaels stora trygga famn, för att sen resa mig upp igen och, kämpa vidare.

Jaha, är det dags att börja blogga igen? Jag vet inte, får se.

Det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Jag har sovit för lite och jag grät i flera timmar igår kväll.
Jag vet inte riktigt varför, jag tror att det var för mycket saker som jag samlat på mig. Jag hörde hur jag lät och tyckte det var otäckt. Som om jag förlorat ett barn...eller nåt.
Den bottenlösa sorgen.

Jag har ju förlorat människor nu den senaste tiden.
Det är väl det också.

Måste iväg nu. På massage o akupunktur, sen träffa mamma på stan. Ska fika o kolla på kläder till brorsans bröllop.

Hej så länge

Idag är jag gul

Jag känner att det är mycket döden och mörker här på bloggen nu.
Det har ju sina förklaringar.
Men jag är inte bara mörker och djup.

När jag började med Facebook så gjorde jag ett test om vad jag var för färg och jag blev gul!
Förut hade jag fått svart.
Sedan gjorde jag ett test om vem jag är i Nalle Puh och jag blev just Nalle Puh!
Förut hade jag blivit Ior.

Jag blev jätte glad för det här och berättade det med glädje för Mikael när han kom hem.
Och jag förstår att testsvaren inte är tillförlitliga men jag hade i alla fall fått svaren svart och Ior förut.
Vet man om min historia så förstår man glädjen.

Om inte testet då förståss var som det testet jag gjorde för kanske ett år sedan.
Jag gjorde ett test om vad jag var för frukt och jag blev;Pedofil!
Det var en sån där dag när jag var lite ledsen och nere och skulle försöka pigga upp mig med lite tester, så jag blev tårögd och ville inte alls publicera.

Haahahahahaha, nu kan jag tänka mig det som en sketch!!!!

Jag tänker på H.
Tänker o tänker.
Och känner.

Då och nu blandas ihop och det blir rörigt.
Vi skriver till varandra.
Mycket om gamla grejer.

Vi får veta saker om varandra som vi inte visste då.
Och helt plötsligt sitter jag med ett facit i handen.

Jag känner att jag vill prata med H.
Prata i flera timmar, dricka vin och röka tills jag är alldeles röd i ansiktet.
Och så hör jag något som dunkar, någon som bankar och jag förstår att det är den Anna jag är nu.

Hur kommer jag att möta dig H.?
Som den Anna jag en gång var eller den jag är idag?

Konsekvensanalysen behöver jag bara göra på det förstnämnda.