Jag hade klockan på ringning på nio i dag. När den ringde stängde jag av den och tänkte att jag skulle gå upp om en stund.
Jag vaknade elva. Jag fick kämpa mig upp.
Vi kom hem sent igår.
Först var jag på gruppen till klockan fyra. Mikael väntade utanför med mamma och Elsa i bilen och det bar av mot Jacobsbergs sjukhus.
Elsa blev överlycklig när jag satte mig i baksätet hos henne. Det värmer alltid i hjärtat och då tänker jag på hur synd det är att hon blir drabbad av det som sker nu. Vi har ju inte tid att lägga ner så mycket tid på henne som vi brukar. Men så måste det vara nu.
Det hade börjat snöa och det var rusningstrafik så det tog ett tag att komma dit.
Pappa hade bytt rum, till ett större. Det tyckte han inte var bra. Det var för stort, sade han.
Jag måste försöka släppa det där att allt ska vara perfekt men jag vill ju att han ska ha det så bra det bara går.
Genast frågade jag Mikael om det förra mindre rummet och han svarade lite tyst att de ville ha pappa närmare. Förut låg han längst bort.
Han behöver så mycket tillsyn.
Han har ännu svårare att prata nu. Man måste anstränga sig för att höra vad han säger och i går blev han irriterad varje gång man sade:va?
Det är sjukdomen som har satt sig i halsen, sade läkaren.
Vi frågaded om man inte kunde suga upp allt slem men han sade att det bara skulle förvärra läget.
Mikael hade ett långt samtal med läkaren.
Pappa har ju funnit en enorm trygghet i Mikael och vi har låtit Mikael fungera som samordnare, lite som spindeln i nätet.
Det är Mikael som har ringt alla samtal till sjuksyrror, hemsjukvård, läkare o.s.v.
Han är den som har lämnat information till alla. Pappas systrar i Göteborg, bland annat.
Vi förstod tidigt att pappa kunde prata med Mikael om saker som var svårare att ta upp med oss andra, vi är för nära.
Jag och mamma satt kvar och pratade med pappa och varandra. Teven var på och då pratade vi lite om vad som var på den.
Pappa berättade att läkaren hade sagt att han måste skärpa sig, att han måste äta.
Mikael var borta länge.
När han kom tillbaka frågade jag honom med ögonen och mitt ansiktsuttryck hur det hade gått, han svarade på samma sätt att han hade fått dåliga nyheter.
Visst är det otroligt fascinerande hur man, när man känner varandra så väl, kan kommunicera?!
Läkaren var med.
Han pratade med pappa och oss. Han berättade att näringsdropp kan påfresta hjärta och lever.
Han sade att pappas kropp ändå inte tog emot det, att det bara rann ut.
Sedan klämde vi på pappa för att få känna hur högt upp ödemet var. Nu är inte bara benen stenhårda utan det är enda upp till revbenen. Fullt med lymfvätska.
Sedan sade läkaren att angående systrarna i Göteborg och Jonas i Alingsås, så skulle vi nog säga till de att komma upp. Den här veckan...
Pappa nickade.
Vi hade frågat honom när Mikael pratade med läkaren, om han ville att systrarna skulle komma.
Det ville han inte.
Jag kan förstå det. Han vill nog inte att någon ska komma alls.
Han kan knappt prata och man hör knappt vad han säger.
Sedan skulle pappa på toaletten. Det är en jätte stor procedur.
När vi var själva berättade Mikael mer vad läkaren hade sagt.
Han trodde inte att pappa skulle bli bättre. Hans värden är jätte dåliga. Han tar upp dåligt med syre.
Han sade också att pappa inte är inne i döfasen för det men att pappa är så känslig så tillstöter någonting så orkar han inte med det.
Han sade att man ska vara beredd på att när man går därifrån så kan det vara sista gången man ser honom.
Det där sista var för stort för mig att ta in.
Jag pussade pappa hejdå som vanligt och önskade honom en god natt.
Vi skjutsade hem mamma.
Sedan skulle alla ringas.
Systrarna vet inte hur de ska göra.
Helst vill de inte komma. Vill komma ihåg honom som han var senast.
Ja, ett jätte svårt beslut.
Jonas visste inte hur han skulle göra. Det här kan ju ta tid också.
Nu sitter han på tåget hit.
I dag har jag jätte ont i käkarna och i huvudet. Allt sätter sig ju i kroppen på mig.
Jag måste avsluta för nu. Jag har varken jobb eller barn men jag har Elsa som behöver mig vare sig döden är på besök eller inte.
