Det skrämmer

Och så genast börjar jag tänka;vad ska folk tro när jag skrev sådär igår?!
Jag är så jävla trött på att tänka på vad andra ska tycka och tro!

Samtidigt som det inte handlar om det.
Samtidigt som jag skiter fullständigt i det.

Det handlar om att visa mina svagheter och sen få de kastade i ansiktet på mig.

För Länge Sedan tyckte jag att jag inte hade något att skämmas för så jag sade vem jag var, vad jag var och hur jag mådde. Till alla.
En aning stört förstår jag nu.

Det blev en dyr läxa.
Många människor är rädda för Mörkret.
Det skrämmer.
För de vill inte veta och känna av att också de har ett eget mörker, en egen avgrund som de kan falla ner i.
Så de stöter bort.
De pekar finger.
De använder det emot en.

Så nu talar jag inte så mycket om mitt Mörker för andra.
Det märks bara genom att jag försvinner, håller mig borta för att sedan komma tillbaka som den glada Anna.

För det gör ont att se i andras ögon att man är "en sådan där".
Den smärtan kan inte ens jag beskriva med ord.
Den skrämmer mig.