Att leva med värk, det låter som en sån där bok som man ska köpa o läsa men bara blir deppig av.
Jag lever med värk. En väldig värk. En,ofta, fruktansvärd smärta.
Det är inte många som vet det. För jag har inte talat om det.
I början, när jag var tolv, tretton år, var det väl för att jag inte ville känna mig annorlunda. Jag ville vara som de andra.
Jag blir ledsen nu när jag skriver det för det har varit ett sjukt mantra som följt mig genom livet:jag vill vara som alla andra.
Och då menar jag inte på något annat vis än att ha ett normalt fungerande liv med vanliga problem, vad det nu är.
Jag tror att det fortfarande är så. Jag vill inte bli sedd som;hon, den där.
Så det går nästan aldrig att se det på mig, värken. Sanningen är den att jag inte vet hur det är att inte ha ont.
Det fanns en tid då jag nästan gick under på grund av min värk. När Mikael bokstavligen höll mig upprätt, när jag inte kom upp ur sängen utan att först ha tagit två Treo comp o låtit de verka.
Jag gråter när jag ser foton från den tiden för hur jag än försökte att hålla något slags hopp uppe, att se någonting lite positivt, så gick det inte.
Smärtan lyser ur ögonen.
I dag är jag bättre. Jag skulle kunna gå under idag med, psykiskt, för att det är så jobbigt att leva med smärtan men jag gör inte det.
Eftersom jag kan jämföra med då, hur det var förut, så är jag så tacksam för att jag mår bättre idag och att jag ofta, kan fungera.
Det är mycket som jag inte kan göra men det är mycket som jag kan göra.
När jag ska förklara för Mikael hur ont jag har så nämner jag en siffra från ett till tio. Ex:Jag har nio i ryggen idag så kan du ta Elsa på hennes lång runda?
Men självklart faller också jag på grund av värken. Igår och i morse har jag nio på flera ställen. Det går nästan inte att tänka med den värken.
Och då faller jag och gråter och snyftar varför in i Mikaels stora trygga famn, för att sen resa mig upp igen och, kämpa vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar